Enemies to lovers

Om någon hade frågat henne på morgonen vem hon minst av allt i världen ville tillbringa en natt på ett hotellrum med, skulle hon ha sagt hans namn utan en sekunds tvekan.

Inte för att han var en hemsk människa. Det hade nästan varit enklare.

Han var bara outhärdligt självsäker, alltid redo med ett spydigt svar och hade en särskild förmåga att rätta henne precis när det var som mest folk omkring dem. Och hon blev förstås aldrig svaret skyldig.

Under de senaste sex månaderna hade det nästan blivit en rutin. Han provocerade henne, hon gav igen. Han skrattade, hon himlade med ögonen. Nästa dag gjorde de om alltihop.

Tills en tjänsteresa förde dem till rum 102.

Hotellet hade strulat till bokningen. Det fanns inget annat rum.

Och mitt i rummet stod en enda säng.

”Utmärkt”, sa hon.

Han ställde ner väskan och tittade på henne. ”Äntligen något vi är överens om.”

Bara hans leende räckte för att påminna henne om varför hon inte stod ut med honom.

Överenskommelsen var enkel: varsin halva av sängen, så lite prat som möjligt och på morgonen skulle båda glömma att kvällen ens hade ägt rum.

En perfekt plan på papperet. Lite sämre i praktiken.

Särskilt när han tjugo minuter senare kom tillbaka från badrummet med vått hår och halvknäppt skjorta.

Hon tittade inte på honom.

Åtminstone inte tillräckligt länge för att det skulle räknas.

”Om du stirrar ännu mer demonstrativt på den där menyn kommer du nog att beställa alla sju desserterna.”

”Bättre sällskap än du.”

”Det där sved.”

”Du överlever.”

Det gjorde han alltid. Tyvärr, för hennes del.

Senare låg de på varsin sida av sängen, med några centimeters tomrum och ungefär sex månaders outtalade kommentarer mellan sig.

Hon kunde inte sova.

Hon skyllde på madrassen, det alltför varma rummet och hans vana att lägga beslag på halva täcket.

När hon vände sig om upptäckte hon att han var vaken.

Han såg på henne på ett annat sätt än vanligt. Utan det där irriterande leendet. Utan en kommentar på tungan.

Det var nästan ännu mer störande.

”Vad?”

”Inget.”

”Sluta titta då.”

”Jag skulle kunna säga samma sak.”

Hon tänkte svara något, men lät bli.

Vilket var ovanligt i sig.

Hans blick gled för ett ögonblick ner till hennes läppar. Så kort att hon hade kunnat låtsas att hon inte märkte det.

Det gjorde hon inte.

”Börja inte”, sa hon.

”Med vad?”

”Det där.”

”Väldigt specifikt.”

Det där leendet igen.

Och just det var misstaget.

Hon kysste honom innan han hann komma med ännu en spydig kommentar.

För ett ögonblick blev han faktiskt tyst.

En liten seger.

Sedan gled hans arm runt hennes midja och väldigt snabbt slutade det hela kännas som en bra idé.

Kyssen varade för länge för att hon skulle kunna avfärda den som en impuls nästa morgon. När hon drog sig undan var de fortfarande så nära att hon kände hans andetag mot ansiktet.

”Gör du så här med alla kollegor du inte står ut med?”

”Bara med dem som pratar för mycket.”

”Då ligger jag illa till.”

”Det har du alltid gjort.”

Den här gången kysste hon honom långsammare.

Hans fingrar stannade precis ovanför kanten på hennes tröja och under några sekunder rörde sig ingen av dem.

Det var nästan värre än beröring.

För hon hade fortfarande möjlighet att dra sig undan.

Men det gjorde hon inte.

Sex månader av pikar, blickar och den där märkliga känslan av att de grälade lite för engagerat fick plötsligt en ganska logisk förklaring.

”Vi nämner inte det här i morgon.”

”Självklart inte.”

”Jag menar allvar.”

”Jag också.”

Hans leende fick henne att inse att inte ens hon själv trodde honom.

I morgon skulle de vara kollegor igen. De skulle återigen gräla på möten och kasta sarkastiska kommentarer över bordet.

Bara en sak skulle vara annorlunda.

Nästa gång han såg på henne lite för länge skulle hon inte längre kunna låtsas att hon inte visste vad det betydde.

Och det var betydligt farligare än en enda säng.